Ny scenografiteori introduceras i Sverige: Astrid von Rosen presenterar Rachel Hann 

Den internationellt välrenommerade scenografiteoretikern Rachel Hann har blivit utsedd till gästforskare på Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet. Hann kommer att vara hos oss vid tre tillfällen fram till december 2020. Den 3 december 2019 ger Hann sitt första publika framträdande (se kalendariet på kultur.gu.se). Här nedan presenterar Astrid von Rosen kortfattat Hanns holistiska scenografiteori. I och med detta introduceras Hanns scenografiteori för första gången inom den svenska konstvetenskapen.

I den banbrytande publikationen Beyond Scenography (2019) har Rachel Hann två huvudsakliga ärenden. Hon vill föra tillbaka scenografibegreppet till teatern och isolera dess förmåga att fungera i det expanderade fältet, det vill säga i princip i vilken miljö som helst. Hann hävdar nämligen att scenografibegreppet förlorar sin vetenskapliga stringens om det expanderas i det oändliga. Därför vill hon dela upp begreppet i ett (scenography) som på ett teoretiskt vis gör reda för teatermetoder, och ett (scenographics) som också kan användas för situationer där teaterns hantverk inte används, som när aktivister tältar utanför en regeringsbyggnad, en uppblåsbar borg intar en gräsmatta, eller när en julgran tänds i en lägenhet.

Hann definierar scenografi som platsorientering (place orientation) vilket syftar på hur teaterns anordningar för ljus, kroppar-kostym, rum, ljud och video samspelar i skapandet av känslomässigt laddade atmosfärer. Hanns andra begrepp, på engelska benämnt "scenographics", är svåröversatt, men scenograferingar kan fungera på svenska. Scenograferingar syftar på aktiva fenomen "som orienterar världsskapande interventioner" (Hann 2019: 17, min översättning). Scenograferingar tar sig an det som görs när exempelvis husfasader målade på tyg frammanar en förskönad bild - en ny värld - av ett område som egentligen är förfallet. När förförelsen granskas kan normativiteter och ideologier upptäckas och analyseras. 

Grundläggande i Hanns teoretiska uppdatering, och akademisering av begreppet, är förståelsen av "scenografi som en affektiv atmosfär som skapar fenomen" (Hann 2019: 21, min översättning). Detta innebär att scenografi är något som görs när olika komponenter samspelar under en viss tidsperiod, inte något som enbart scenografen skapar. Scenografi, för Hann, är alltså inte samma sak som scenografens design av rummet och den byggda miljön. 

Låt oss se närmare på de teoretisk utgångspunkter Hann använder i sitt scenografiteorietiska ramverk.

Från Jane Bennets ny-materialism (2009) hämtar Hann tanken att vi alla är kroppsliga, integrerade delar i mångsensoriska möten, inte enbart distanserade visuella betraktare. Detta innebär att Hanns scenografibegrepp rymmer fenomen som inte är visuella, som ljud och doft, kostym (som både känns och syns), och sådant som är visuellt och materiellt. Begreppet världsskapande, (worlding), som Hann har hämtat från Kathleen Stewart (2014) hjälper oss att uppmärksamma, definiera och ifrågasätta de världar som frammanas genom scenografi och scenografering. För Hann har scenografiska drag en kapacitet att avslöja, utmana och (åtminstone temporärt) förändra rådande ordningar och normativa uttryck. Inspirationen kommer från Sara Ahmeds (2006) queera fenomenologi och begreppet främmandegörning (othering). Hann kombinerar vidare Gilles Deleuzes (2006) assemblageteori med Ben Andersons (2009) och Gernot Böhmes begrepp affektiva atmosfärer (2013) för att göra reda för det upplevda och förgängliga i scenografiska händelser. Sammansättningar och produktion av känslor är grundläggande i Hanns scenografiska ekologi (Hann 2019: 18, 20-21).

För att summera: Hanns scenografiteoretiska ramverk hjälper oss att kritiskt granska såväl som bejaka scenografi som holistisk, kroppscentrerad ekologi bestående av känslomässigt laddade sammansättningar och mångsensoriska skeenden, i motsats till ett distanserat och enbart visuellt förhållningssätt (Hann 2019: 133-136). Genom detta utmanar Hann tidigare forskning som teoretiserat scenografi som visuell dramaturgi och infogat företeelsen i iscensättningsprocessen. Hann förordar en uppdelning mellan processen att iscensätta ett verk och verket som händelse och upplevelse. 

Scenografi och scenograferingar görs och känns i ett pågående samspel mellan olika komponenter, och är inte det samma som en stum bakgrund på en teater. Dessutom: en "bakgrund", som till exempel en vy över en stad eller en skyline ska inte nedvärderas och tolkas som en passiv komponent. Framställningen av staden, som "snabb arkitektur" kan skapa en känsla av inbäddning och stämning: tänk exempevis på New Yorks gator och skyline, före eller efter 9/11.

Konsthistorien är som bekant inte enbart visuell utan också multisensorisk och platsbunden. Det är på grund av detta som Hanns scenografiteori blir ett relevant verktyg för konstvetenskapen. Vad vore grottmålningarna utan känslan av skrovligt underlag, rökdoften, och sotet på huden. Vad vore den grekiska teaterarkitekturen utan trängseln av kroppar, värmen i luften, ljudet av röster, instrument, kroppar och djur, under det stora himlavalvet? Vad vore katakombernas konstnärliga spår, de medeltida kyrkornas utsmyckningar, eller vår samtida installationskonst utan sinnliga och rumsliga komponenter? Trädgårdskonsten, som är en viktig men ibland bortglömd del av konsthistorien, blir inte åtkomlig med enbart visuella metoder. Exemplen kan mångfaldigas. Just nu arbetar konstvetare vid Göteborgs universitet med att testa Hanns scenografiteori. Fortsättning följer.

Astrid von Rosen

Om du refererar till denna vetenskapliga artikel, vänligen skriv: Astrid von Rosen "Ny scenografiteori introduceras i Sverige: Astrid von Rosen presenterar Rachel Hann " (2019), Nordic Scenography - Network for Archives and Research, https://nordic-scenography-network-for-archives-and-research.webnode.se/l/rachel-hann-blir-gastforskare-pa-gu/ och lägg till datum för när du hämtat citatet.