Publication: Scenografipatrullen och Flickläroverket
Astrid von Rosen har blivit inbjuden att publicera en scenografiskt orienterad text i en kommande antologi om det så kallade Flickläroverket i Göteborg. Här nedan publicerar vi en första version av texten, från maj 2023.
Storleken har betydelse: Scenografering av Nils Nilssons fresk Dansen
Av Astrid von Rosen
Kärlekskonst
I december 2022 skrev kulturjournalisten Erik Schüldt en artikel med rubriken "Man kan bara rädda det man älskar" (Expressen 2022-12-18). Han tänker sig att människans själ väcks till liv genom kultur och konst och att den nära upplevelsen i mötet med ett verk gör det möjligt för oss att komma i kontakt med något stort och svårfångat, som har kraft att förvandla oss och få oss att mogna. I den här texten kommer jag att iscensätta just en sådan nära upplevelse av ett konstverk, närmare bestämt Nils Nilssons omdebatterade fresk Dansen, från 1935. Syftet är att bidra till att verket lever vidare på inspirerande, dialogiska och djupt meningsfulla vis. Nu bjuder jag in er läsare att lära er älska Dansen genom min skildring. Det blir en lektion i kärlekskonst. Frågorna jag ställer är: På vilka sätt är Dansen värd att älska och hur görs relationen mellan betraktare och verk till något viktigt? Låt mig börja med bristen, det tomrum som uppstått på den plats där verket hade sin hemvist i många år.
Tomrummet (april 2023)
Den 5 april 2023. Det är en solig vårmorgon och jag är på väg till jobbet. Jag går längs gång-och cykelvägen Fågelsången, på väg upp mot Humanisten, den del av Göteborgs universitet där jag har mitt kontor. Solen skiner, några fåglar sjunger och andra pickar i den svarta jorden vid den ena sidan av vägen, den som vetter mot Konstmuseets gavel och den bergiga sluttningen upp mot Skyttegatan. Den andra sidan av vägen, den som vetter mot Artisten – en annan del av universitetet – avgränsas av ett stängsel och några presenningar. Innanför avgränsningen finns en grop, en stor hög rivningsmassa och några maskiner. En byggnad är borta. Flickläroverket, eller Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg, invigt 1935, har slitits bort från Artistens huskropp och demolerats. Det var 1992 som byggnaden införlivades i Artisten och därmed i universitetets miljö och strukturer.
Bild 1: Rivningsplatsen 5 april 2023. Foto Astrid von Rosen.
För första gången på länge är det tyst på rivningsplatsen. Maskinerna som brukar dunka och dundra så våldsamt körs inte och arbetarna i sina gula skyddsvästar syns inte till. Jag stannar upp, tar ett fotografi av platsen och det tomrum – som en tandglugg – som uppstått i stadsbilden. Ett stycke konkret byggnadshistoria är borta. Även om byggnadsmaterial återvunnits är den sammanhållna huskroppen försvunnen och därmed också en byggnad som manifesterade kvinnohistoria. Men människors minnen och kroppsliga erfarenheter av Flickläroverket finns kvar. Den tills helt nyligen väggfasta Dansen finns inte kvar på sin plats, men den har monterats ned och förvaras någonstans.
Bild 2: Förberedelse för att ta ned Dansen inför rivningen av Flickläroverket. Foto Emanuel Cederkvist.
Först var det tänkt att Dansen skulle demoleras när Flickläroverket revs. Så blev det inte. Protester och en intensiv tidningsdebatt i både lokal- och rikspress, tvingade fram en ändring. Först blir jag glad och tänker: "Dansen var värd att älska och rädda!" Jag ser framför mig hur fresken monteras i en stor och fin sal i den nya byggnaden för universitetets konstnärliga fakultet. Sedan berättar Monica Sand för mig hur det egentligen ska bli:
Dansen kommer att placeras i en trapphall med glaspartier ut mot Johannebergsgatan. Det betyder att målningen visserligen kommer att kunna betraktas utifrån dygnet runt, men inte rakt fram utan på en av sidoväggarna, vilket även betyder att man inte ens inne i trapphallen kommer att kunna se målningen på ett avstånd som gör den rättvisa. Det var tydligen den enda tillräckligt höga vägg som fanns i byggnaden. Men målningen är ändå räddad men det hade förstås varit bättre om placering hade funnits med i planeringen från början. Men bättre än inget, och fler kan se den från gatan, men lite snett. (E-post 4 maj 2023).
Så var det med det. Framtiden får utvisa vad den nya sneda eller i min förståelse skeva placeringen gör med Dansen och om någon kommer att bry sig om verket och vilja samspela med det.
Jag besöker universitetets hemsida för att ta del av visionen för nybygget. Där hittar jag arkitekterna Tham & Videgårds datorgenererade skisser över den framtida byggnaden och den omgivande miljön. Skisserna är tidstypiskt prydliga, eleganta och fria från störande inslag. Hur kommer den tunga och substantiella fresken Dansen att fungera i den framtida verkligheten, där i trapphuset? Kommer någon att känna till freskens historia och vilja frammana dess kraft? Trapphus är ett slags ickeplatser, men de besitter också starka rörelsekvaliteter. De instruerar oss att rör oss uppåt eller nedåt, med viss målmedvetenhet. Många kroppar kommer att passera helt nära Dansen och dess starka kvinnor. Kanske kan skevheten i placeringen av fresken rentav bli produktiv? Skevhet sätter upplevelse i rörelse eftersom våra kroppar samspelar med rum. Sådant som lutningar, diagonaler och oregelbundenheter har kapacitet att ta tag i oss och sätta ingång både yttre och inre rörelse.
Bild 3: Tham & Videgårds skiss över den nya byggnaden för Konstnärliga fakulteten (https://www.gu.se/konst/om-oss/konstnarliga-fakultetens-nya-hus hämtad 3 april 2023).
Påspaning (oktober 2022)
Den 14 oktober 2022 besökte jag Artisten tillsammans med konstnären och konstskribenten Mikael Olofsson. Vi ville uppleva Dansen på plats och på så vis skapa en mångsinnligt kännbar kontakt med bildens och rummets olika tidslager och laddningar. Vad kan vi göra med konsten och vad gör den med oss? Inom dagens konstvetenskap finns ett ökat intresse för just sådana kunskapsgenererande samspel. Konstprofessorn Max Liljefors skriver: "Det är den estetiska upplevelsen, innefattande den sensoriska upplevelsen och den process som involverar fantasi och perception, som når djupt in det mänskliga psyket." (Liljefors 2022: 222). Studenten Filippa Funck Österlundh uppmanar oss "att öppna upp konstvetenskapliga analyser till att än mer fokusera på multisensoriska upplevelser och närvarons effekter i våra konstupplevelser, och att med hjälp av nymaterialistisk teori lyfta fram nya perspektiv som fördjupar våra konstupplevelser (Funck Österlundh, 2022: 28). Jag har själv, från ett scenografiperspektiv, varit med och drivit på utvecklingen av teorier och metoder för att mobilisera sinnlighet i den konstvetenskapliga forskningen (von Rosen och Kjellmer 2021; von Rosen 2022).
Mitt och Olofssons platsbesök på Artisten skedde strax innan dagspressdebatten flammade upp. Mitt intresse för verket kom via Gun Lund, koreograf och före detta elev på Flickläroverket, och Monica Sand, som föreläst om Flickläroverket och konstnärliga minnesprocesser den 11 oktober på Röhsska museet. Olofsson var med på platsbesöket för att jag frågat honom om han ville följa med och han svarat ja. Jag var intresserad av hans bildkonstnärliga reflektioner om Dansen.
Det var fredag och sent på eftermiddagen när Olofsson och jag gick in i Artisten, som ett par detektiver på spaning. Jag hade rekognoserat i förväg. Vi gick uppför en långa trappa. Sedan tog vi direkt till vänster och följde en korridor tills den tog slut. Där låg rörelsesalen, där Nilssons fresk skulle finnas. Dörren till salen var olåst. Vi var inne! I och med detta hade vi lämnat Artistens byggnad från 1992 och trätt in Flickläroverket, byggt 1935.
Nu när ett fysiskt platsbesök inte längre är möjligt vill jag uppmana dig som läser det här att göra en medveten tankeoperation för att förnimma verkets storlek och rumsliga agens. Det handlar om att delta i en sinnligt kodad spaning efter den konst som flytt. Kom, kom, följ med mig och Olofsson in i rörelsesalen. Var beredd på att vi har olika uppfattningar om verket.
Storleken har betydelse
När jag kommer in i rörelsesalen slås jag av hur fresken intar rörelsesalen på ett självklart sätt. Storleken har onekligen betydelse. Verket, som mäter 6,90 x 3,70 meter, är placerad ovanför en spegel som täcker nästan hela den nedre delen av väggen i salen. I spegeln ser vi oss själva, som små människor som blickar upp mot den monumentala fresken. Olofsson, som berättar att han inte är så förtjust i Nils Nilssons måleri, börjar bekanta sig med rummet.
Bild 4. Astrid von Rosen och Mikael Olofsson besöker Artisten för att samspela med Nils Nilsson fresk Dansen. Foto Astrid von Rosen.
Jag anser att Nils Nilssons gestaltning av dansande unga kvinnor är direkt drabbande. Kvinnorna, som har formstarka och sinnligt kraftfulla kroppar, är iklädda olikfärgade klänningar som bidrar till ett levande och rörligt intryck. Dansarna tar verkligen tag i betraktaren – i alla fall i mig – och tycks röra sig genom tid och rum.
Rörelsesalens luft är sval och det är tyst runtomkring oss. Rummet har ingen distinkt doft, men känns fräscht. När det används som rörelsesal ändras dofterna av de mer eller mindre varma kropparnas närvaro. Salens golv är täckt med en svart dansmatta; jag tar av mig skorna, för att inte skada mattan. Olofsson behåller sina skor på.
På väggen motsatt fresken finns hyllor med stora bollar och en stor madrass, som också syns i spegeln. Bollarna ger oss associationer till abstrakt konst och vi skrattar. "Bollarna borde bevaras", skämtar vi. Vi går helt nära fresken och upptäcker att den är målad på en lite utstickande platta, som inte går att separera från väggen. Fresken har en matt lyster, och dess skiftande gröna och röda toner är långt ifrån utslocknade. Olofsson konstaterar förvånat att han faktiskt uppskattar freskens matta kvalitet. Jag å min sida trivs i verkets sällskap, utan att känna mig tvingad att omedelbart avkoda dess olika betydelselager eller bedyra det min kärlek.
Från vissa platser i rummet skymmer taklampor verket. Detta gör det svårt att ta ett foto som endast visar fresken och inget av miljön. Bilderna som försöker undvika lamporna måste tas i sned vinkel, vilket förvränger bildens proportioner. Jag väljer att fotografera Dansen så att även delar av rummet, Olofsson och jag själv syns i bilden. När spegeln och vi syns i bilden hjälper det oss att representera den rumsliga situationen och skalan. Genom fotografiet framträder freskens monumentala storlek, för att det går att jämföra den med vår kroppsstorlek. På nästan alla andra fotografier av verket finns inga sådana jämförelseobjekt. Dessa fotografier fångar inte heller det som är helt väsentligt i mötet med verket, nämligen dess storlek. Relativt små bilder på en digital skärm, eller i en bok, förmår knappast förmedla monumentalitet och materiell kraft. Med andra ord fungerar Dansens scenografiska agens inte särskilt bra när den överförs till fotomediet.
Tillbaka till 1935
Den aula där verket placerades 1935 har inte kvar sitt ursprungliga utseende. Som jag tidigare nämnt inordnades Flickläroverket och därmed aulan med fresken, i Artisten 1992. Från invigningen av Flickskolans nya byggnad 1935 (själva skolan startades 1929) till dess övergång till Kjellbergska gymnasiet 1966, hade Dansen en central plats i aulan. Dansen utgjorde fond till en upphöjd scen. Genom att studera fotografier från uppropet den 29 augusti 1935 och invigningen den 14 november 1935 går det att få en uppfattning om den tidigare rumsligheten.
Bild 5: Första uppropet vid Flickläroverket den 29 augusti 1935. Fotograf ej angiven. Arkivbild.
Bild 6: Flickläroverket invigs den 14 november 1935. Fotograf ej angiven. Arkivbild.
Varje gång något arrangemang skedde i aulan, eller kanske snarare högtidssalen, aktiverades fresken och blev en scenografisk medaktör. Det är viktigt att tänka på det högtidliga i de situationer som utspelades på den upphöjda scenen och kommunicerades ut över elever och andra, placerade på bänkar i salen. År efter år pågick ett högtidligt spel i aulan, ett spel som involverade skolans elever, mängder av unga flickor, som fick adekvat yrkesutbildning. Detta att en flicka eller ung kvinna kunde skapa sig en egen yrkeskarriär var nytt och radikalt i början av 1930-talet. I antologin Vart tog Fredrika vägen: en bok om flickläroverket och flickorna (2004) berättar Gunila Ambjörnsson:
Vi var de första generationer som inte bara ville, utan också måste, bli yrkeskvinnor. Vi som inte kunde räkna med att bli försörjda av en man, och inte ville det heller. Hur förberedde skolan oss för de liv vi skulle komma att leva? Man kan inte skilja sina minnen från tiden omkring. Vi formades av den, vi slet oss loss från den, glömde den ibland. Våra minnen är resultatet av en selektiv process, det omedvetnas urval, det som stämmer med vad vi vill minnas, eller med den vi blev.
Jag låter resonansen och känslan av de svunna sceniska händelsernas sinnliga intryck sjunka in. Alla de sceniska händelser där fresken ingått hör till dessa flickor och kvinnors kulturarv. Genom nuets samspel med fresken Dansen öppnas dörren till dess historiska agens och relevans.
Nils Nilssons känsla för dans
Olofsson och jag diskuterar olika historiska förståelser av freskens symbolik och tidsbundna laddningar och vi funderar över hur dess dansmotiv kan tolkas idag. Det blir en rolig diskussion, där vi både ser lesbisk ungdomskärlek och undrar om mannen på hästen verkligen är en man, eller om den blonda androgyna klänningsklädda personen han för bort på hästen känner sig som kvinna. Det finns en motivisk likhet med Nils Blommérs Ängsälvor från 1850 och vi diskuterar samhörigheten med Munchs känslointensiva kvinnogestalter. Vi ser hur freskens dansare resonerar med Matisse hyperkända målning Dans från 1910. Samtidigt har Nilssons verk ett självständigt uttryck.
Bild 7: Ängsälvor av Nils Blommér, 1850. Wikimedia Commons.
I sin avhandling Nils Nilsson (1997) undersöker konstprofessorn Jeff Werner Dansens tillkomsthistoria, motiv och symbolik. När verket beställdes hade Nilsson precis fått sitt stora genombrott i den svenska konstvärlden. Det var professorn i konstvetenskap, Axel Romdahl, som hjälpte honom att få uppdraget att utföra fresken. Arbetsprocessen blev svår och fresken möttes med ointresse från skolans rektor och byggnadens arkitekt visade öppet sitt motstånd mot den. Samtidigt konstaterar Werner att dansmotivet är genomarbetat samt att hantverket håller hög kvalitet.
Werner reflekterar över vad dansen symboliserar och hur den kunde förstås i sin samtid, det vill säga i mitten av 1930-talet. Framställningar av unga kvinnors dans kunde symbolisera ungdom. Men om de unga kvinnorna ägnade sig åt sådant som pardansen foxtrot, kunde kropparna förknippas med det så kallade dansbaneeländet, det vill säga fylleri och omoral i samband med social dans. Werner visar också på Nils Nilssons ibland ambivalenta intresse för dans, teater och även film.
Detta med dansen var betydelsebärande för Nilsson, som skapade flera bilder med dansmotiv. Dessa verk är psykologiskt laddade, uttrycksfulla och kroppsligt pregnanta. Bilderna berör, tänker sig Werner, mänskliga frågor om livscykler, instängdhet, lust och moral. Med andra ord är Nilssons Dansen är ett verk fyllt av spänningar, vilket gör det konstnärligt intressant, och värt att både aktivera och på något vis bevara för framtiden.
I dagpressdebatten 2022 argumenterade Werner, och andra debattörer, kraftfullt för vikten av att bevara verket med anledning av dess konstnärliga värde. Olofsson intog, och intar fortfarande en mera skeptisk hållning. Ju längre tid jag spenderar med fresken, desto mera sjunker de konstvetenskapliga referenserna undan och de unga kvinnornas stora, rörliga, dansande kroppar tränger sig på.
Dansa med Dansen
Det är framför allt de dansande kropparnas riktningar och tyngd som får mig engagerad. Jag börjar inta och spegla deras positioner, fysiskt, med min egen kropp. Jag frågar Mikael om det ser bra ut, om det jag gör liknar rörelserna hos freskens dansare. "Ja, det duger", säger han. Det är när jag gör detta, när bildens kroppar blir till min levande kropp, som min förståelse och tolkning av fresken tar form och börjar fördjupas. Jag känner tyngden och riktningarna hos de dansande kropparna; jag känner hur de lutar och drar in mig i en intrikat, sugande rörelse, som innehåller motlut, och centrifugalkraft - inte bara splittring och slitningar åt olika håll. När jag följer en dansare, i ljus klänning, som har ena armen lyft i en vass vinkel, och följer henne in i den framåtriktade, envist huggande rörelsen börjar min känsla för bildens betydelselager att fördjupas. Den vassa armbågen blir bildens punctum, det snitt som drabbar betraktaren på ett personligt plan, för att tala med Roland Barthes. Jag längtar efter att pröva dansen tillsammans med flera dansare, men framför allt vill jag veta mera om vad det egentligen är för slags dans som pågår i bilden.
Långdansens kvinnokraft
Den slingrande dansformationen i fresken ser ut att vara en ringdans, som övergått i en långdans, i en så kallad öppen kedja. Medan Werner i sin tolkning tänker sig att bilden visar en ringdans som splittrats, och att flickornas mål "är att bli enleverade av prinsen på hästen" (Werner 1997: 194) har jag ett annat förslag, baserat på min sinnliga aktivering av dansen i bilden. I en långdans har alltid två dansare (den som är först och den som är sist) en hand fri, vilket gör att de som deltar kan förflytta sig på ett helt annat sätt än som är möjligt i en ringdans. Långdans hörde till de danser som ingick i firandet vid högtidliga tillfällen som julfester.
När jag talar med Gun Lund (telefonsamtal 16 oktober 2022), som var elev på Flickläroverket säger hon tvärsäkert att det är en långdans vi ser: "Det ser väl alla." Ja, de som dansat långdanser ser det nog, och de som på annat vis studerat dans ser det, men fördjupade insikter om långdansen ligger utanför den traditionella konstvetenskapens domäner. Dansetnologen Mats Nilsson (epost 16 oktober 2022), instämmer i att det ser ut att vara fråga om en långdans, men knappast en ringdans. Werner, som gör en konstvetenskaplig analys av fresken, nämner inte långdans i sin tolkning.
Nu blir det spännande att låta kunskapen från de olika fälten mötas i den scenografiska aktiveringen av verket. Anna Björk, som är folkdansare och har en masterexamen i samtida dansdidaktik, beskriver hur långdans fungerar:
Att dansa långdans kan vara att ge sig hän åt att följa med. Att ge upp sin egen idé om riktning och att låta sig föras och att låta hända. Att ge kraft i den riktningen någon annan har angett, att följa med och att märka hur man blir en del av spiraler, möten och det ständiga flödet. Att manas av en melodi som ofta är ålderdomligt enkel och som har en suggestiv och ständigt pådrivande puls. Tretakt. Ibland är ens egen röst del av den musiken. Man kan kombinera detta att följa med, med att samtidigt initiera motrörelser. Att i en kurva luta sin tyngd utåt, bort ifrån. Att därigenom bjuda på en kraft som påverkar dem framför och bakom, vilket ger fart och utmanar. Långdans är ett spel med krafter, med och mot på ett sätt som ständigt gagnar alla. Långdans är storslagen i all sin enkelhet. Det enkla ligger i att hålla varandra i händerna och att följa efter varandra, i mönster kända sedan urminnes tider. Det storslagna ligger i hängivelsen och att uppgå i något större än sitt eget dansande. Att ingå i en erfarenhet som människor och kroppar tagit del av i århundraden. (E-post 12 januari 2023).
Mot bakgrund av kunskapen om långdans granskar jag fresken igen. I bakgrunden till höger syns ett par sittande på en häst. Den unga kvinnan och mannen ser små, stela och liksom förkrympta ut. Paret framträder som en hägring, eller en naiv fantasi, som visar på ett möjligt, men inte nödvändigt, framtida livsval: att bli gift och försörjd. I freskens centrum pågår långdansen. Den ljusklädda kvinnans armbåge förenas med horisontens blå kontur, och hon drar med sig den grönklädda, den blåklädda, den rödklädda och svartklädda flickan. De har tyngd och starka armar, och suget i dansen är starkt. Kropparna rör sig kraftfullt och drar inte nödvändigtvis i riktning mot något slags heteronormativ äktenskapssymbolik. Jag föreställer mig hur de högtidliga festerna på läroverket utmynnade i långdanser – verkliga eller drömda. Dansens kraft drog med sig de yrkesutbildade unga kvinnorna från rum till rum och ut i världen.
In i framtiden
Det som iscensätts genom scenograferingen är ett kunskapssökande och sinnligt samspel mellan betraktare, verket och olika tolkningar av dess teckensystem och symbolvärde. Genom utbytet uppstår nya insikter och nya frågor kan ta form. Vi ger verket av vår tid och uppmärksamhet, och får något tillbaka. Genom den scenograferingen sattes Dansens olika tidslager och betydelser i rörelse. Det sinnliga, multisensoriska utforskandet av fresken och dess motiv framstår som ett viktigt och användbart verktyg i arbetet att förstå, komma i fördjupad kontakt med, och kanske rentav älska konsten. Och samtidigt få ett vidgat perspektiv på dess roll i samhället.
Det som fascinerade mig mest i utbytet med fresken var frammanandet av den starka rörelsen i långdansen i kombination med den lugna stabiliteten hos gestalterna till vänster i bilden. Både de stillastående och de dansande kvinnokropparna kännetecknas av ett slags fysisk närvaro och tyngd. Till skillnad från Blommérs mjukt flytande Ängsälvor från 1850 är Nils Nilssons kvinnor inne i samhället. Med sinnlig och intellektuell kraft rör de sig genom tid och rum, tillbaka till 1935, och in i framtiden.
Hur det egentligen går med Dansen när den nya byggnaden för Konstnärliga fakulteten är klar får som sagt framtiden utvisa. Den här texten följer med in i framtiden, som en kapsel från det förflutna. Texten vittar om ett kärleksfullt möte med konsten. Genom det skrivna ordet lever detta möte vidare över generationsgränser. I framtiden kan ett sådant möte göras igen, på nya sätt, i dialog med historien.
En sak vet jag: om ingen bryr sin om fresken, och umgås med den i den fysiska verkligheten, så att den aktiveras och ger svar på tal, dör den. Utan kärlek förtvinar konsten och vi blir fast i det immateriella kontrollsamhället. Vad kommer framtida studenter och andra att uppleva om de ger sig i kast med Dansen? I framtiden, när den befinner sig på sin nya plats kan fresken, som hotades av destruktion, men räddades i sista sekund, stoltsera med en historia med många bottnar. Vem vill älska den gigantiska fresken och dess kraftfulla yrkesutbildade kvinnor när de visar upp sig i framtidens akademi?
/Astrid von Rosen
Litteratur
Ambjörnsson, Gunila (red.), Vart tog Fredrika vägen?: en bok om Flickläroverket och flickorna, Tre böcker, Göteborg, 2004
Barthes, Roland, Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, Alfabeta, Stockholm, 1986
Filippa Funck Österlundh, "Nymaterialism och offentlig samtidskonst: En nymaterialistik undersökning av Lisa Jonassons Växande varelse", Kandidatuppsats, Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs unicersitet, 2022
Liljefors, Max, "Have art historians forgotten about presence in art", Swedish art
historiography: Institutionalization, identity and practice, red. Johansson, Britt-Inger &
Qvarnström, Ludwig, Nordic Academic Press, Lund, 2022, s. 221-229
Rosen, Astrid von, "Scenography: From Marginalized Study Object to Vital Theoretical Concept", Swedish art historiography: Institutionalization, identity and practice, red. Johansson, Britt-Inger &Qvarnström, Ludwig, Nordic Academic Press, Lund, 2022, s. 203-211
Rosen, Astrid von & Kjellmer, Viveka (red.), Scenography and art history: performance design and visual culture, Bloomsbury Visual Arts, London, 2021
Schüldt, Erik, "Man kan bara rädda det man älskar", Expressen, publicerad 2022-12-18,
[www]. Hämtad 2022-12-19 på https://www.expressen.se/kultur/eric-schuldt/man-kan-bara-radda--det-man-alskar/
Werner, Jeff, Nils Nilsson, Konstvetenskapliga institutionen, Univ. [distributör], Diss. Göteborg : Univ.,Göteborg, 1997. Avhandlingen finns digitalt tillgänglig via Jeff Werners hemsida: https://www.jeffwerner.se/nils-nilsson/ (senast besökt 2023-04-11)