Review: Skogsorgeln - scenografins sinnliga kraft

SCENOGRAFIPATRULLEN: Skogsorgeln – vilket magiskt och underbart namn på en föreställning om den pågående globala miljökatastrofen. Namnet rymmer skogens mystiska sus och orgelns mäktiga brus. Redan innan jag upplevt föreställningen ger titeln mig föraningar om att få ta del av något poetiskt kraftfullt.

Jag växte upp på landet och när jag var barn trodde jag på urskogen, lekte där, kände skogens mystiska väsen och djupa viskningar. Min urskog, som i själva verket var vanlig granskog planterad på gammal stenig åker och infiltrerad av lövskog, är nedhuggen nu. Kanterallställena och platserna där det fanns oändligt många Karl Johansvampar är utplånade. Jag har svårt att komma över det här med kalhygget, men det som gjorde att jag fick lust att uppleva Skogsorgeln var några rader i en i och för sig fin recension där det stod att det inte var fråga om något "finlir" (GP 26 mars 2023).

Som en del av scenografipatrullen är jag intresserad av just "finlir" och jag är intresserad av det från den scenografiska händelsens håll. Alltså den komplexa händelse där ljud, ljus, kroppar-kostym, ljud-musik, doft, objekt och rum skapar stämningar och möjliggör förändringar i samspel med oss i publiken. Jag skriver, som jag tidigare berättat här i bloggen, inte recensioner utan forskningsdrivna inspirationer – texter som jag hoppas kan bidra till mera fokus på scenografi (som praktik, händelse, eftermäle), inom och utanför akademien.

En måndagskväll i mars är jag på plats på Cinnobers scen här i Göteborg, där Teater Albatross gästspelar med Skogsorgeln. Stämningen är god, gemytlig, och samtidigt laddad med ett slags fördjupad – kanske magisk – kvalitet som jag tror kommer ur år av skapande verksamhet och tro på dess kraft. Jag trivs omedelbart och sätter mig längst fram. Alldeles nära mina fötter finns en slätslipad, lite knubbig, fiskliknande träskulptur. Lite längre bort sitter en lutande kanin, också den i trä, under ett standar med kraftiga trädrötter, som har fingrar och tår. Överallt finns fina och märkliga objekt som fångar sinnena och tar tag i fantasin. Tre stora standar liknar granar, kanske segel, eller så är det en armé av något slag som rustar till strid.

Djur intar scenen, och tvåbeningarna (människorna) har inte huvudrollen. Masker och dockor känns berörbara och fyllda av magisk kraft. Jag känner igen det som sker utifrån mina egna barns intensiva lekar med gosedjur. Fantasivärldarna som bearbetar aktuella, märkliga och ibland hemska saker från verkligheten. I mitten på scenen står en havererad radiobil, kraschad i skogen, drunknad i havet, kvarbilven på en i övrigt utbomad jord. Mörker och ljus, musik, och aktörernas fysiska spel, skapar en sublim humor, som får skratt att bubbla fram. Jordens-undergång-teman, tids-resefilmer med maskinmagi, och Harry Potter (ja, en bil körs ju in i den magiska skogen) blandas med Det susar i säven, Fablernas värld, 1970-talsestetik (luggslitna teaterkläder och solros på slaget), och ännu äldre referenser, riter, mytologiska djur. Jag tycker enormt mycket om den här blandningen, för att den inte kräver tolkning, utan finns där för att kännas, skapa stämning, sätta i rörelse. Det blir ett slags varm poesi om ett oändligt och egentligen hopplöst svårt ämne.

Scenografi handlar om sinnlighetens kraft. Teater Albatross har en särdeles stark scenografisk förankring som finns där i gruppens rötter, men som samtidigt frodas i det pågående nuet. Skogsorgeln stannar kvar i kroppen och minnet. Det scenografiska nuets rötter sträcker ut sig åt olika håll, också in i framtiden.

Läs mera om föreställningen här: 

https://teateralbatross.se/event/den-egendomliga-rottradsmaskinen/ 

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, med inriktning mot scenografi, Göteborgs universitet.