Review: Wiggling Things - sinnligheten vidgar den kritiska upplevelsen 

05.03.2023
Photo Credit Wiggling Things
Photo Credit Wiggling Things

SCENOGRAFIPATRULLEN, denna gång i form av mig, Astrid von Rosen, är på plats i Atalantes salong. Det är den 3 mars 2023. Jag är där med vänner, sitter lugn och trygg på rad två, med fin uppsikt över scenen. Vi ska se verket Wiggling Things av Tanja Andersson. Min roll är att vara publik. Som publikperson drivs jag av nyfikenhet, kunskapstörst, lust. 

Det här är vad jag upplever: Den kvadratiska ljusrampen hänger lågt, en vit presenning blir tält och fjälltopp, isigt landskap och enkel boning. En annan vit presenning (eller material av något slag) bildar bulliga former, som ett lågt liggande moln, dunbolster, eller en snöhög, stenar, kanske avfall. Kontrasten mellan ljus och mörker i rummet skapar rymd, vi är ute, det känns kallt. Här börjar den scenografiska händelsen. De formstarka delarna (kvadrat, triangel, runda former) agerar genom att gestalta en konfliktfylld situation. Geografiskt placerad i Sápmi och Tornedalen, men samtidigt globalt relevant.

Dansare hissar upp ena sidan av ljusrampen. Det rasslar rytmiskt från metallkedjorna. Jobb pågår, de stora maskinernas våld skär genom landskapet. Kalhyggen, gruvdrift. Gestaltningen drabbar mig med full kraft, men det tar tid för mig att inse varför.

Den sammanpressade arktiska världen vidgas lite, släpper in mig en aning. En kvinna sitter i tältöppningen och täljer. Handens rörelser med kniven mot träet fångar mitt intresse. Flisorna som faller till marken. Jag har kroppsliga minnen av att tälja, av att vara i naturen, av att vilja göra upp eld, känna värme. På andra sidan scenen kör en kvinna ned trästickor i en flismaskin. Ljudet är hårt, effektivt. Det börjar dofta lite bränt, lite eld, på ett sätt som jag tror mig känna igen. Jag andas in, dras med i något jag inte riktigt kan benämna. Doften är i hela rummet.

Arbetskläder, hörselskydd, kroppar som utför konkreta saker, kroppar som nuddar vid det som känns men inte riktigt kan benämnas. Mörkrets sinnlighet, luften, kyla och värme.

En tredje kvinna rör sig i molnet, jag ser hennes rygg, hennes vandring och samspel med landskapet. Min kropp slappnar av, jag blir sömnig, jag slumrar rentav till lite i ljuden och i doften, på samma sätt som när jag var barn, och slumrade i värmen från kakelugnen. Det är en bedövande skön känsla. I mig är det något som rör sig på djupet.

Efteråt är jag tung, avslappnad, och det är först några dagar senare som jag börjar skriva den här texten. Jag har ingen skyldighet att språkliggöra och analysera det jag upplevde, men ändå kommer det fram; bit för bit kommer min barndoms kalhyggen, skogsmaskiner (jag och min bror klättrade på dem när de inte användes). Mina föräldrar ville bygga en bättre värld. De var del i 1960-talets stora gröna-vågenrörelse. De sysslade med konst, odlade ekologiskt, sorterade sopor och försökte förstå världspolitiken. Idag pågår liknande rörelser.

Jag var på plats på Atalante för att se en dansföreställning. Där var jag med om en scenografisk händelse som berörde mig på djupet. I programbladet läser jag: "Pendeln och skakningar sägs ha läkande funktioner. Kan energin som uppstår i mellanrummet bli till en plats att hämta kraft ifrån?" Frågan intresserar mig. Jag blev ju på något vis "skakad" av föreställningen, och det var något som kändes läkande i min upplevelse. Konst kan, ibland, när det vill sig väl, "skaka" på sätt som berör på djupet och öppnar för vidgade och fördjupade förståelser av världen.

Mera om Wiggling Things här:

https://www.tanjaandersson.com/wiggling-things


Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, med inriktning mot scenografi, vid Göteborgs universitet