Review: Barbie and Scenographic Power

SCENOGRAPHY PATROL. Det ösregnade när väninnan och jag köade för att se superhajpade storfilmen Barbie på en biograf i Ystad. I kön stod tonåringar och deras mammor i rosa utstyrslar - redan här började en rafflande  kostym- och scenografihändelse, med global räckvidd. När vi satte oss i salongen hade jag inga särskilda förväntningar på filmen. Jag var mest glad att få gå på bio med en vän.

Så börjar filmen med en magnifik scen där små flickor, i en skickligt scenograferad sepiafärgad klippvärld, leker mamma och barn med vanliga dockor. En gigantisk Barbie landar, och flickorna, som vore de gudar med makt att bestämma över leksakers ve och väl, börjar slå sönder sina gamla dockor. Scenen tar tag i mig med full kraft. Barbie skapades före Ken - hon är den första och den största i sitt slag (i Bibelns skapelseberättelse är det tvärtom; först skapades mannen). Mordorgien på de gamla dockorna, som får mig att tänka på Gamla testamentet, är lika igenkännbar från flickrummet. Jag har själv sett den våldsamma världsskapande kreativitet som min dotter och hennes flickkompis iscensatte när det begav sig (de fick låna min videokamera så jag har bildbevis!). 

Att kombinera flickors lek med dockor med ett klipplandskaps värdigt mytologiska skapelseberättelsemiljö är ett sublimt grepp. Detta scenografiska giftermål mellan olikheter maximerar en produktiv friktion som går igen i hela filmen. Så var det sagt: Barbie är utan tvekan en otroligt kreativ och smart film, där scenografi och kostym (tänk in ljud, ljus och allt arbete med design, materialinköp och tillverkning) är bärande karaktärer. Material och atmosfär hör till det som förför oss mest och som är svårast att värja sig mot och verbalisera - för att fenomenen känns innan de medvetandegörs och verbaliseras. 

Jag och väninnan njuter och hummar och skrattar ibland högt. De unga flickorna och deras mammor i bänkarna runt oss är ganska tysta. Vi vet inte vad de upplever, men det känns som om de är både fokuserade och förbryllade. Det är så här Greta Gerwigs film fungerar: betydelselager med olika djup rör sig samtidigt. Filmen är av det slaget att den tål att ses om. 

Nu ska vi till Barbieland, en rosa plastvärld där alla kvinnor har lyxiga liv och fina arbeten, medan Ken är en hunk som bara kan ta hand om "stranden". Havet och dess vågor är scenograferat i uppenbart målad och lackerad hårdplast vars brutala lyster får 1800-talets kulissideal att jollra lyckligt i sin pånyttfödelse. Scenografisk intelligens, inklusive historisk resonans, är helt enkelt underbart. Här kommer titlar och namn på kreatörerna: Production designer Sarah Greenwood, set decorator Katie Spencer och costume designer Jacqueline Durran. Jag namnger dem för att inte sker i svenska recensioner, vilket är respektlöst, eftersom scenografi och kostym är kraftfulla aktörer, som behöver analyseras för att göras begripliga. Ändå är recensionerna av Barbie mycket intressanta för att recensenterna faktiskt nämner att de både påverkats av och uppskattat scenografi och kostym.

Aftonbladet (19 juli 2023) skrev: "Mycket flyger över barnhuvuden, men både vuxna och barn kan lätt se den med behållning. Scenografin! Kostymerna! Fantasin! De fåniga dansnumren! Man blir glad." En recension är en kort text som svårligen ger utrymme för längre analys, men ändå. Jag saknar ett (jamen ge mig åtminstone en rad) medvetet språkliggörande av vad scenografi och kostym gör, hur de agerar, i filmen. Och dansen är knappast bara "fånig". Att den kan avfärdas med ett lite nedsättande epitet vittnar om dess historiskt låga status, i jämförelse med text och regi. Att de scenografiska och de kroppsliga - dansen alltså - verkningsmedlen spelar svårslagna huvudroller i Barbie är glasklart. 

Dagens Nyheter (20 juli 2023) bidrog med följande yttrande: "Greta Gerwigs 'Barbie' vill vara allt i ett: en feministisk historielektion, en scenografisk fest och en fartfylld komedi." Ja, det är lätt att instämma i detta påstående, men samtidigt skaver det för "fest" kan associeras med något lättsamt och ytligt, och jag hävdar att scenografin gör något som är betydligt mera kvalificerat och mångbottnat, men som inte passar in i analysmodeller som bygger på teckentolkning och dramaturgi. När Barbie, i sin otroligt rosa-plastiga och magiskt realistiska idealvärld åker rutschkana, går på vatten i högklackade skor, kör bil utan att hålla i ratten och ghostar Ken, ja då opererar scenografin med direkt verkningskraft. Den scenografiska upplevelsen - där i biostolen - går rakt in i magen och ger sedan upphov till olika bubbel och tankar. Också storleksförskutningarna i Barbievärlden påverar betraktaren. Det skaver när hon är lite för stor för stolen, duschen eller bilen. Skratten som genereras är inte bara flabb, utan bärare av scenografisk humor, som tar tag i skapandet av världar och får oss att bli varse tillvarons konkreta och drömska skevheter. 

Barbie får plötsligt problem med sin perfekt stereotypa identitet. Hennes fötter blir platta, celluliter-ve-och-fasa dyker upp på låren, och hon hemsöks av tankar på döden. För att lösa problemen, vilket innebär att säga ja till kunskap och lämna Barbielustgården, måste hon ta sig till den verkliga världen, och hitta den som leker med henne. Den scenografiska resan in i patriarki-brutalismens stad måste bara ses. Filmen blir en rafflande lek, där populärkultur- och filmreferenser varvas med slagfärdiga feministiska oneliners. När männen förgör varandra i en gigantisk slakt, aka showdansnummer på stranden, blir jag liksom befriad från oändligt många splatterscener i andra storfilmer. 

När det här skrivs fortsätter Barbie att slå biljettrekord. Det är en feministisk milstolpe att Gerwig står för den största filmpremiären någonsin, skapad av en kvinna. Och det kapitaliseras på feminsmen. Filmen har haft en gigantisk produktions- och marknagsföringsbudget, vilket inte minst gynnat scenografi- och kostymskapandet. Att leksaksjätten Matell - som tjänar bra på att bli satiriserad - och Warner Bros har storsatsat märks tydligt. Produktplacering i form av bekväma toffelsandalen Birkenstock sker skamlöst i hela filmen. Foten i sandalen möter filmvärldens golv. Begäret efter produkten sprider sig likt en pandemi över jorden. På mitt jobb gick en hel del kvinnor plötsligt omkring i just Birkenstock. Knappast en slump. Scenografi- och kostym är aldrig oskyldiga fenomen. De kan både avslöja konsumtionssamhällets strukturer och ideologier, och berika dem, på mer eller mindre genomtänkta vis. 

/Astrid von Rosen är professor i konst- och bildvetenskap med inriktning mot scenografi, vid Göteborgs universitet.