Review: Contemporary Dance + på GöteborgsOperan

SCENOGRAFIPATRULLEN var på plats på GöteborgsOperan den 19 augusti för att ta del av GöteborgsOperans säsongsöppning. Det blev en starkt festbetonad upplevelse där det vi kallar scenografiska händelser visade sina mäktiga krafter. "Kom i tid" löd instruktionen, så det gjorde vi. Först ut var verket The bus will arrive in 10 minutes av Tali Zavilevich.

Dansen började utomhus, vid busshållplatsen mitt emot operan. Plötsligt syntes en ljusklädd kvinnlig dansare (Bettina Jurák) stå lutad mot busskuren, på ett sätt där vardagsrörelsens väntande pose blev sublimt förvriden, liksom överdriven på ett vackert sätt. Hennes distinkta rörelseuttryck tog sig igenom luftrummet bort till den månghövdade publiken som fyllde platsen utanför entrén. Flera dansare, iklädda monokroma kostymer i klara färger, intog successivt spelplatsen. De bjöd på dramatiska, lekfulla och improviserade inslag, som ett kort samspel med en motspänstig barnfamilj (det såg ut som att ett barn blev ledset), eller ett försök att få en buss som stannade allt för länge på hållplatsen (på grund av förarbyte) att köra sin väg. Ett tag var det onekligen bussen som hade huvudrollen. Det målade byggplankets rymdmotiv framträdde i nytt ljus när det aktiverades av dansen. Vi (nu talar jag för den stora gruppen) kunde röra oss fritt i området vid entrén, men instruerades att akta oss för bilar och cyklar, samtala med varandra eller välja att vara tysta och fokusera på dansen.

Dansen flyttade successivt in i foajén, och så gjorde vi i publiken. Därinne var det mingelstämning, och bubbel serverades till alla. Effekten var befriande; borta var uppdelningen mellan VIP-gäster och vanligt folk. Nu kändes det som om alla var lika viktiga - och så är det ju; konsten behöver sin publik. Mitt i detta rörde sig dansarna. Iklädda sina olikfärgade kostymer använde de sina överjordiskt skickliga kroppar i en bladning av teatralt laddade situationer och poetiskt drömska sekvenser. Även verandan utanför operan blev en dansplats, något som i ett slag ändrade upplevelsen för matsalens gäster och för den stående mingelpubliken. Den ljusklädda dansaren blev plötsligt till en rörlig variant av skulpturen Sjömanhustu, som står vid Sjöfartsmuseet. Havet, vinden och gränserna mellan inne och ute laddades om med nya känslor och en förhöjd känsla av närvaro. 

För mig bestod känslan av att vara fri att samtala med andra människor och samtidigt uppleva rummets samspel mellan kroppar - dansarnas och publikens - under hela den timslånga händelsen. Här lyckades den stora, och i jämförelse med frikulturens grupper, rika institutionen ge publiken en fungerande roll som aktiv medskapare i verket. Det är i den scenografiska händelsens atmosfär - alltså det mångsinnliga samspelet mellan kroppar, miljö och samhälle - som detta blir kännbart och avläsbart.

När publiken sedan satt i den stora salongen för att uppleva Hofesh Shechters - och dansarnas -succéverk Contemporary dance (det visades 2019 på GöteborgsOperan och hyllades då av recensenterna) fanns det en känsla av trygghet i salongen och feststämningen var redan på plats. För min och min följeslagares del framstod verket som en lika befriande som raffinerad lek med danshistoriens genrer, och många gånger ville vi ville skratta högt. Bara en sådan sak som när dansarna, som uppträdde barfota, fejkade gång i högklackat i bästa Charlotte Perelli-stil. Men så hejdade vi oss, för i salongen dominerade en annan känsla, kanske av ren njutning, inför dansens återkommande kollektiva kraft. Igenkänning var den dominerande komponenten i upplevelsen, och som start på en danssäsong är detta slags trygghetsskapande en bra gest. Publiken behöver detta för att kunna öppna sig för det nya och okända som konsten också bär fram. 

Från scenhåll skapas den scenografiska händelsen av de konstnärliga verkningsmedlens kraft att tillsammans orientera publikens upplevelser. Oerhört skickliga dansarkroppar iförda kostymer (av Osnat Kelner och Shechter) som var lika läckra som mjukt sportiga och modeinspirerade, ljusets stålkastarkoreografi och spel med rök (Tom Visser), musikens lekfullhet, den digitala kapitelindelningen, rörde sig ut i salongen och gick att andas in och känna med hela kroppen. 

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, Göteborgs universitet