Review: Drömmarnas monument
Den 14 augusti 2023 publicerades en kort debattversion av nedanstående text, i Göteborgs-Posten. Länk här:
https://www.gp.se/kultur/kultur/fantasin-till-makten-p%C3%A5-g%C3%B6taplatsen-1.107034301
Här nedan publicerar jag den långa versionen av texten, för den som är intresserad av den scenografiteoretiskt grundade analys som ligger bakom debattinlägget.
Det självorganiserade konstverket Drömmarnas monument har framgångsrikt aktualiserat kampen mellan konst, marknadskrafter och kulturpolitik. GP:s konstrecensent Oscar Svanelid skrev "nu är kulturkriget här" (9 juni) och Hampus Magnusson (M) liknande verket vid "ett migrantläger" i syfte att få bort det från "stadens finrum" (GP 19 juni). Men vad döljer sig bortom krigsmetaforiken och de polariserande värdehierarkierna? Vad gör – i form av en storslagen och mångförgrenad aktör - konstverket där, i stadens kulturella hjärta?
Jag närmar mig Götaplatsen och Drömmarnas monument nedifrån Kungsportsavenyn. I höjd med den så kallade "biltvätten", kommunens utskällda vattenspel från 2016 stannar jag upp för att ta in monuments lika fysiskt kraftfulla som just drömska karaktär. Dröm är dels något okontrollerbart som utspelar sig i sömnens mörker, dels en mera medveten tanke riktad mot framtiden. När dröm kombineras med den statiska upphöjdhet som förknippas med traditionella monument skapas en friktion som sätter tanken i rörelse.
Ett myller av färger och former, på avsatsen framför Konsthallen fångar min blick. Så här på avstånd bildar de en organisk enhet, som distinkt skiljer sig från omgivningens strikta nyklassicism och hårda material. Monumentets träkonstruktion, grova rep, textade skyltar, hjärtformer, vimplar, stag och regnbågsflagga, vävs samman med de träden som växer på platsen. Kompositionen kännetecknas av en mångfacetterad, pågående rörelse, som vore verket ett segelfartyg – eller något annat – i ständig omvandling, med dasset som hjärta och styrhytt. Om traditionella monument gärna visas på piedestaler, är Drömmarnas motsvarighet en farkost som intar rummet genom mångfaldig rörelseenergi. Statyn av den lynniga havsguden Poseidon som sedan 1931 intar Götaplatsens mitt, dras in i monumentets politiskt laddade drömspel.
Götaplatsen, dess tegelbyggnader, utsmyckningar och förlängning i Avenyn är ingen neutral eller självklart "fin" plats. Som alla andra delar av staden är den bärare av sin tids ideologier och normativiteter. Konstmuseets höga trappa var för hundra år sedan vägen upp till konstens tempel. Viss konst sorterades som upphöjd, medan annan uteslöts. Avenyns förebild finns i Boulevard Haussmann i Paris, en bred, rak gata som gav möjlighet att bekämpa demonstrationer samtidigt som borgerligheten kunde flanera och konsumera i staden. Poseidons skapare Carl Milles hade enligt konstvetaren Eva Nodin (Tusen möjligheters rike, 2009) nazistiska sympatier, något som tenderar att glömmas bort (se https://kunstkritikk.se/lyft-fram-nazismen-i-ljuset/)
Drömmarnas monument sätter hela Götaplatsen i spel. Verket bygger på något som med scenografiteoretikern Rachel Hanns ord kan beskrivas som snabb arkitektur. I motsats till den långsamma arkitekturens statiska konstruktioner, handlar snabb arkitektur om det som händer när platser ändras genom människors handlingar och oberäkneliga företeelser som väder, fåglar, dans eller spottloskor.
När jag besökte Drömmarnas monument första gången, den 5 juli, kunde jag beskåda de dyngsura bäddarna (ett Göteborgsregnets Love Island), njuta av hur en overallklädd stol fick mänsklig agens, fascineras av den vardagspoetiska kraften hos en torkvinda med tennisboll och strumpor, le lyckligt år en rosa varelse som fick Konsthallens gula tegel att vibrera, och bli rörd över blommorna som placerats i famnen på den vanligtvis så anonyma statyn över Victor Hasselblad. Fantasin till makten, underbart.
Det fanns ett tecknat queert Göteborgslejon och en artist gjorde en spontan performance där det manligt kodade lejonet blev en rytande kvinnokropp. Vid varje besök finns något nytt och överraskande att upptäcka. Drömmarnas monument växer ut i staden genom liveframträdanden där ljudens, musikens och kropparnas närvaro ökar dess räckvidd. Vidare expanderar verket genom den mediala uppmärksamheten, som sedan införlivas i verket. Nu senast i form av en skylt med texten "Götaplatsens migrantläger" ovanför en ansamling fågelholkar i olika färger. På Facebook (19 juli 2023) postade konstnären och projektledaren Stefan Karlsson en ny skyline över Göteborg, med Drömmarnas monument i centrum. Äntligen en kvalificerad intervention i den uttjatade bilden av staden.
Polemik och polarisering kännetecknar det ohållbara paradigm vi nu lever i. Vilka hållningar, budskap och uttryck leder till hållbar förändring? Hur går ett skifte in i något annat egentligen till? Drömmarnas monument, som är ett temporärt konstverk, bidrar till dessa gigantiska frågor genom att fysiskt, i själva stadsrummet, visa hur vitt skilda uttryck och mångfald både kan samspela med och avslöja äldre strukturer, utan att nödvändigtvis rasera dem. Verkets kreativa och kritiska (i bemärkelsen vilja bidra till förändring) kraft uppstår i dess mångsinnliga samspel med platsen och de värdehierarkier och samhällssystem den är bärare av.
Här följer ett tillägg, kallat "Skiten på Götaplatsen", skrivet 18 augusti 2023, och publicerat här i bloggen:
Jag är på skrivretreat med jobbet. Tystnad råder i rummet. Vad är skrivplanen för dagen? Jag tänker på skit, närmare bestämt det faktum att ett dass har en central plats i konstverket Drömmarnas monument på Götaplatsen. Roligt tycker en del, skitdåligt och olagligt tycker andra, men dass-konsten är mycket mera kvalificerad än så.
I Strindbergs drama Inferno, som jag hoppas att politiker och andra har läst eller upplevt på teatern berättar författaren att hans utsikt från Hotel Orfila är en hel vägg med små fönster som hör till avträden. Han skriver att han hör dasslocken smälla. För Strindberg är förekomsten av dass ett bevis på Swedenborgs idé om det så kallade exkrementhelvetet, som är ett prövningarnas stadium. När Drömmarnas monument orsakar vrede och sätter känslor i rörelse är det konstnärernas (inklusive snickare och andra) upplyftande av det ofina och låga som provocerar. Konsten prövar offentligheten och dasset på Götaplatsen är något alla kan relatera till.
I ett annat drama av Strindberg, Ett drömspel, som platsar i vår litterära kanon, används skit eller gödsel för att hans slott – ett rejält dröm-monument – ska kunna växa och blomma på slutet. I detta finns kopplingar till den mytologiskt laddade lotusblomman, som växer så ren och fin upp ur vattnets mörker, kaos och smuts. För att något ska växa behöver det gödning. Konst-slottet på Götaplatsen behöver dasset. Det pryds av ett stort hjärta, som uppochnedvänt blir en stjärt. Uttrycket är fredligt, men skitens historiska och konsthistoriska rötterna leder till den franska revolutionsikonografins bara rumpor och bajskorvar. Och till interna strider och olösliga konflikter och maktkamper.
Från mitt scenografiperspektiv ser jag även detta: Den nya konströrelsen ekoscenografi betonar hur viktigt det är att skapa hållbara sceniska miljöer, och så vitt jag kan bedöma det kommer Drömmarnas monument att klara detta bra. Verket på Götaplatsen har trots allt möjlighet att aktivt ingå i både bildningens och miljörörelsens kretslopp. Verket är temporärt, delar skänks bort för att återanvändas och leva vidare. Time will tell.
Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, Göteborgs universitet
Jag har även disuterat Drömmarnas monument i en föreläsning om Scenografisk mångsinnlighet den 31 augusti 2023. Detta skrev jag till studenterna: Under första delen av föreläsningen ska jag tala om scenografi som mångsinnligt perspektiv på verket. Ett scenografiteoretiskt perspektiv innebär ett mångsinnligt undersökande av verkets agens i rummet och samhället, då, nu och framåt. Fråga: Hur tänker du om verket från ditt ämnesområde och perspektiv (film, konst, musik etc)? Jag ser fram mot ditt bidrag! Vi diskuterar under sista halvan av kurstillfället.